Det är inte så konstigt att SL-klassen är så eftertraktad. Den har tillverkats sedan 1955 i ett gäng olika iterationer, med modellen R107 som den längst tjänande av dem. Den tillverkades mellan 1971–1989 och signalerade för omvärlden att man hade lyckats. Vad sann lycka är får vi be att få återkomma om, men för säljaren av detta objekt var en röd R107 det häftigaste man kunde ha.
– Man minns ju Lucy Ewing som körde omkring i en i tv-serien Dallas, berättar säljaren med glimten i ögat. Men det har egentligen inte påverkat mig, utan snarare bilintresset helt enkelt. Och jag har aldrig varit älskare av stora vräkiga amerikanska V8:or, även om de kan vara häftiga i sig.
Numera är säljaren i pensionsåldern, och tjusningen och prioriteringarna ser annorlunda ut i dag än när han köpte den för nästan 15 år sedan.
– Jag har njutit av att kunna få cabba ned och åka omkring i den, fortsätter han. Jag har inte kört den så jättemycket, det är främst så jag har använt den. Jag gick med i Mercedes-Benzklubben och i motorhistorikerna i Ö-vik och kört Nationaldagsrallyt. Dessa stunder har varit minnesvärda, sedan glömmer jag inte renoveringsarbetet av karossen innan omlackeringen.
När det blev köpläge var processen tämligen smidig. Han beskriver det inte som en jakt, utan snarare som att han höll ett ständigt öga på marknaden.
– Jag hade lite koll på vad som kom och gick, och prisbild och så där. Men det var inget aktivt sökande. När det väl dök upp en som kändes rätt och fin, och vi var samtidigt överens här hemma, körde vi på.
Stafettpinnen lämnas nu över, gärna till en bilentusiast som han själv. Bilintresset är emellertid kvar, och kanske kan det bli tal om en ny entusiastbil på sikt.
– Det var lite häftigare för 15 år sedan än vad det känns i dag, avrundar han. Men vi får se, man vet aldrig! Den får gärna gå till någon som är 15–20 år yngre, som har ork och tid att använda den. Den ska inte stå som prydnad, den här bilen ska användas.
– Man minns ju Lucy Ewing som körde omkring i en i tv-serien Dallas, berättar säljaren med glimten i ögat. Men det har egentligen inte påverkat mig, utan snarare bilintresset helt enkelt. Och jag har aldrig varit älskare av stora vräkiga amerikanska V8:or, även om de kan vara häftiga i sig.
Numera är säljaren i pensionsåldern, och tjusningen och prioriteringarna ser annorlunda ut i dag än när han köpte den för nästan 15 år sedan.
– Jag har njutit av att kunna få cabba ned och åka omkring i den, fortsätter han. Jag har inte kört den så jättemycket, det är främst så jag har använt den. Jag gick med i Mercedes-Benzklubben och i motorhistorikerna i Ö-vik och kört Nationaldagsrallyt. Dessa stunder har varit minnesvärda, sedan glömmer jag inte renoveringsarbetet av karossen innan omlackeringen.
När det blev köpläge var processen tämligen smidig. Han beskriver det inte som en jakt, utan snarare som att han höll ett ständigt öga på marknaden.
– Jag hade lite koll på vad som kom och gick, och prisbild och så där. Men det var inget aktivt sökande. När det väl dök upp en som kändes rätt och fin, och vi var samtidigt överens här hemma, körde vi på.
Stafettpinnen lämnas nu över, gärna till en bilentusiast som han själv. Bilintresset är emellertid kvar, och kanske kan det bli tal om en ny entusiastbil på sikt.
– Det var lite häftigare för 15 år sedan än vad det känns i dag, avrundar han. Men vi får se, man vet aldrig! Den får gärna gå till någon som är 15–20 år yngre, som har ork och tid att använda den. Den ska inte stå som prydnad, den här bilen ska användas.